Skadeståndsadvokat i Alanya och trafikolyckor
Skadeståndsrätten rör ersättning för skada som en person har lidit till följd av ett rättsstridigt beteende eller en situation där lagen ålägger ansvar. Den rättsliga grunden för ansvaret avgör inte bara från vem ersättning kan krävas, utan även preskriptionstidens löpning, behörig domstol, bevisbördan och de steg som måste genomföras innan talan väcks.
Samma händelse kan aktualisera flera ansvarsregimer samtidigt. Vid en trafikolycka föreligger förarens culpaansvar, fordonsägarens eller fordonsinnehavarens strikt ansvar och försäkringsgivarens avtalsbaserade ansvar sida vid sida; vid en arbetsolycka särskiljs arbetsgivarens ansvar från den del som täcks av socialförsäkringsinstitutionen. Lagen föreskriver att när ansvaret kan grundas på flera rättsliga grunder, ska domstolen, om inte den skadelidande begär annat, döma enligt den grund som ger den skadelidande bäst möjlighet till gottgörelse.
För skadeståndsanspråk är tidsfristerna korta, och vissa anspråk är beroende av ansökningar som måste göras innan talan väcks. Vid utomobligatorisk skada löper dels en frist som räknas från det att skadan eller den ansvariga personen blev känd, dels en yttersta frist som räknas från den skadegörande handlingen; vid trafikolyckor krävs en skriftlig ansökan till försäkringsgivaren innan talan väcks; vid offentligrättsligt ansvar måste man först vända sig till myndigheten, och talefristen börjar löpa beroende på utfallet av denna ansökan. Därför är det nödvändigt att tidigt fastställa vilken rättslig grund skadan vilar på och vilken frist som löper.
De viktigaste rättsområdena
Huvudsakliga tvistområden inom skadeståndsrätten
Skadeståndsanspråk uppstår inte ur en enda lag utan ur olika regelverk beroende på arten av det förhållande som skadan härrör från. Samma kroppsskada omfattas av olika regler om hur anspråket ska framställas när den orsakas av en trafikolycka och av andra regler om behörighet och tidsfrister när den orsakas av en arbetsolycka.
Skadestånd till följd av trafikolyckor
Vid motorfordonsolyckor kan ansvaret grundas på flera personer och flera rättsliga grunder. Vid sidan av förarens skuldbaserade ansvar föreskriver lagen ett strikt ansvar för fordonets innehavare (işleten) och ägaren till den rörelse som innehavaren är knuten till, vilka hålls solidariskt ansvariga. Innehavaren ansvarar för förarens och de medhjälpares vållande som medverkar till användningen av fordonet såsom för eget vållande.
Förutsättningarna för befrielse från detta ansvar anges i lagen och strukturen är tvådelad. För att innehavaren ska kunna befrias krävs först att två negativa villkor är uppfyllda samtidigt: att varken innehavaren eller de personer för vilka denne ansvarar har gjort sig skyldiga till vållande och att ett fel på fordonet inte har påverkat olyckan. När dessa två villkor är uppfyllda krävs dessutom bevisning om att olyckan orsakats av force majeure eller av den skadelidandes eller tredje mans grova vållande. Två punkter förbises ofta i praktiken: den skadelidandes eller tredje mans vållande måste vara grovt; lätt eller medelhög vårdslöshet befriar inte från ansvar; och om ett fel på fordonet har påverkat olyckan kan innehavaren inte befrias ens om ingen har vållat skadan. Ett mekaniskt fel är således inte en befrielsegrund utan en omständighet som hindrar befrielse. Om den skadelidandes vållande inte är grovt, faller ansvaret inte bort, men domstolen kan nedsätta skadeståndsbeloppet.
I ett fall har lagen kastat om bevisbördan: vid skada som inträffar när fordonet inte är i bruk åligger det den skadelidande att bevisa innehavarens eller de personers vållande för vilka innehavaren ansvarar, eller att ett fel på fordonet har orsakat olyckan.
På grund av den obligatoriska trafikförsäkringen kan den skadelidande vända sig direkt till försäkringsgivaren. Innan talan väcks måste dock en skriftlig ansökan göras till det berörda försäkringsbolaget; om försäkringsbolaget inte besvarar ansökan skriftligen inom femton dagar från ansökningsdagen eller om svaret inte tillgodoser kravet, kan den skadelidande väcka talan eller, inom ramen för försäkringslagstiftningen, vända sig till Sigorta Tahkim Komisyonu. När handlingarna har överlämnats till försäkringsgivaren ska denne inom åtta arbetsdagar betala det belopp som omfattas av försäkringen inom försäkringsbeloppen. För skador som orsakats av oförsäkrade fordon och i fall där den försäkrade inte kan identifieras aktualiseras Güvence Hesabı; dess tillämpningsområde och begränsningar behandlas särskilt nedan.
Lagen begränsar även avtal om ansvar inom detta område: avtal som upphäver eller inskränker det föreskrivna rättsliga ansvaret är ogiltiga; avtal och förlikningar om skadeståndsbeloppet som klart framstår som otillräckliga eller oskäligt höga kan dock hävas inom två år från den dag de ingicks. En undertecknad friskrivnings- eller förlikningstext får inte anses ha fått verkan utan att dessa båda bestämmelser bedöms tillsammans.
Skadestånd på grund av arbetsolycka och arbetssjukdom
Vid arbetsolycka och arbetssjukdom verkar två skilda nivåer. På den första nivån finns de förmåner och den livränta som Socialförsäkringsinstitutionen lämnar enligt lagstiftningen. På den andra nivån föreligger, för den skada som myndigheten inte täcker, ett krav på ekonomiskt och ideellt skadestånd mot arbetsgivaren och i förekommande fall mot tredje man; dessa mål handläggs i arbetsdomstolen. Denna åtskillnad gäller dock inte för varje utbetalning: lagen förbjuder att socialförsäkringsutbetalningar som inte kan återkrävas avräknas från skadeståndet; närmare härom behandlas nedan under rubriken om ansvarets grund.
Grunden för en skadeståndstalan mot arbetsgivaren återfinns inte i socialförsäkringslagstiftningen utan i den turkiska obligationslagen (Türk Borçlar Kanunu, TBK). Lagen stadgar att arbetsgivaren är skyldig att vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa arbetsmiljö och arbetssäkerhet på arbetsplatsen och gör därefter skadestånd för skada till följd av arbetstagarens död, kroppsskada eller kränkning av den personliga integriteten på grund av arbetsgivarens lag- och avtalsstridiga beteende tillämpligt enligt bestämmelserna om ansvar vid avtalsbrott. Denna kvalificering är inte endast teoretisk: den avgör direkt preskriptionstidens längd och bevisbördan. Åsidosättande av skyldigheterna i arbetsmiljölagstiftningen uppfyller rekvisitet ”lagstridigt beteende” i nämnda bestämmelse; den påföljd som denna lagstiftning själv föreskriver är av administrativ natur och grundar inte i sig skadeståndsansvaret.
Om arbetsskadan eller yrkessjukdomen har inträffat till följd av arbetsgivarens uppsåt eller en överträdelse av bestämmelserna om skydd för de försäkrades hälsa och arbetssäkerhet, kan institutionen utöva regress mot arbetsgivaren avseende summan av sina utbetalningar och det första kapitalvärdet av den beviljade löpande ersättningen. Två punkter bör uppmärksammas: uppsåt är inte ett villkor, utan en överträdelse av bestämmelserna är i sig tillräcklig; däremot är det belopp som kan återkrävas begränsat till de belopp som den försäkrade eller rättsinnehavarna kan kräva av arbetsgivaren, och vid fastställandet av arbetsgivarens ansvar ska principen om oundviklighet beaktas enligt lag. Regress mot tredje man som orsakat skadan regleras i ett separat stycke och är begränsad till hälften av det första kapitalvärdet.
Närmare detaljer om frågan och arbetsgivarens skyldigheter behandlas på sidan arbetsrätt; denna sida behandlar endast skadeståndsaspekten.
Läkarens och vårdinrättningens ansvar
Grunden för ansvaret vid skador som uppkommer till följd av hälso- och sjukvård samt vilken gren av rättsväsendet som är behörig avgörs av om vården tillhandahålls av en offentlig eller en privat vårdinrättning.
Inom privata vårdinrättningar grundas relationen på avtal och prövas i allmän domstol. Om förpliktelsen inte fullgörs alls eller inte fullgörs på rätt sätt, är gäldenären skyldig att ersätta uppkommen skada, såvida han eller hon inte styrker att ingen skuld kan läggas honom eller henne till last; bevisbördan beträffande skuld är således omvänd i förhållande till ordningen vid utomobligatorisk skadegörelse. Vårdinrättningen svarar för skada som personer verksamma där orsakar under utförandet av arbetet, och eftersom det rör sig om en tjänst som kräver särskild yrkeskunskap och endast får utföras med tillstånd, är en överenskommelse om att inte svara för medhjälpares handlingar absolut ogiltig; på samma sätt är ett i förväg träffat avtal om att inte svara för ringa skuld absolut ogiltigt. En ansvarsfriskrivning som undertecknats av patienten är därför inte giltig. Även preskriptionstiderna kan inte ändras genom avtal.
Lagstiftningen innehåller ingen kvalificering av vilken avtalstyp relationen tillhör. I praxis anses vårdrelationen utgöra ett uppdragsavtal, och måttstocken för omsorgsplikten är det agerande som en aktsam uppdragstagare som åtagit sig arbete och tjänster inom motsvarande område ska uppvisa; följaktligen tillämpas en femårig preskriptionstid. Uppdrag där ett visst resultat utlovats anses utgöra entreprenadavtal, och i sådana fall föreskriver lagen för talan på grund av fel en tvåårig frist för arbeten som inte utgör fasta byggnader samt, om entreprenören varit grovt vårdslös, en tjugoårig frist. Eftersom lagen i vissa fall föreskriver en femårig frist även för fordringar som härrör från entreprenadavtal, kan fristen inte bestämmas enligt en enda måttstock.
Vid offentliga vårdinrättningar är förvaltningen enligt grundlagen skyldig att ersätta skada som orsakats genom dess handlingar och åtgärder; påstående om tjänstefel prövas i förvaltningsdomstol genom en talan om fullständig prövning. Denna väg har en egenartad och strikt tidsordning: det är obligatoriskt att först vända sig till förvaltningen innan talan väcks. Denna ansökan ska göras inom ett år från det att åtgärden blev känd och under alla förhållanden inom fem år från åtgärdsdatumet. Om förvaltningen avslår begäran väcks talan från dagen efter delgivningen, och om förvaltningen inte svarar inom trettio dagar, från utgången av denna frist; talefristen vid förvaltningsdomstol är sextio dagar. Fristerna på ett och fem år är inte talefrister utan frister för ansökan — förbiser man denna skillnad uppstår rättsförlust. Tillämplig förordning föreskriver dessutom att yrkade belopp för materiell och ideell skada i ansökan till förvaltningen ska anges var för sig.
Medicinska åtgärder kräver patientens samtycke; vid större kirurgiska ingrepp är det lagstadgat att samtycket ska vara skriftligt, och från 24 juli 2025 får samtycke även inhämtas elektroniskt. Att samtycket ska vara informerat regleras på förordningsnivå, och där föreskrivs en informationsskyldighet som sträcker sig från sjukdomens förlopp till behandlingsalternativ och möjliga komplikationer; informationen ska ges på ett sätt som patienten förstår och av den hälso- och sjukvårdspersonal som ska utföra åtgärden. Samtyckesformuläret undertecknas i två exemplar och ett exemplar överlämnas till patienten. Ingen får utsättas för medicinska åtgärder på ett sätt som inte överensstämmer med hans eller hennes samtycke; åtgärden måste hållas inom samtyckets ramar, och samtycke som inhämtats rättsstridigt är ogiltigt. Verkan av att samtycke inte inhämtats i föreskriven ordning på skadeståndsskyldigheten är inte reglerad i lagstiftningen; i praxis anses dock åsidosättande av informationsskyldigheten i sig grunda ansvar.
Dessutom finns det två separata ordningar avseende försäkring och utredning. För läkare som arbetar vid privata vårdinrättningar eller utövar yrket fritt är obligatorisk yrkesmässig ansvarsförsäkring lagstadgad; för dem som arbetar vid privat inrättning tecknar inrättningen försäkringen och hälften av premien betalas av arbetsgivaren. När det gäller straffrättslig utredning tillämpas ett särskilt tillståndsförfarande vid utredningar som rör läkares och tandläkares samt annan hälso- och sjukvårdspersonals åtgärder vid undersökning, diagnos och behandling, och utredningstillstånd ges av Yrkesansvarsnämnden; denna ordning gäller även för dem som tjänstgör vid privata vårdinrättningar och stiftelseuniversitet. Från och med 1 mars 2024 kräver förvaltningen, genom subrogation, att försäkringsbolaget där den obligatoriska ansvarsförsäkringen är tecknad ersätter det belopp som förvaltningen har betalat i skadestånd.
Skadestånd på grund av avtalsbrott och förmögenhetsskada
Skada behöver inte alltid vara kroppslig. Skador till följd av avtalsbrott, skador på egendom och förmögenhetsförluster kan också vara föremål för skadestånd.
Den grundläggande skillnaden mellan de två regimerna ligger i bevisbördan, som endast är omvänd i fråga om vållande. Vid utomobligatoriskt skadeståndsansvar har den skadelidande bevisbördan för sin skada och för att skadevållaren varit vårdslös. Vid avtalsbrott måste borgenären fortfarande bevisa skadan och avtalsbrottet; skillnaden är att gäldenären är ansvarig såvida han inte styrker att inget vållande kan läggas honom till last. Lagen föreskriver dessutom att bestämmelserna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar även ska tillämpas analogiskt på fall av avtalsbrott. Därför gäller reglerna om domstolens skönsmässiga bestämmande och jämkning av skadestånd i båda regimerna när skadans storlek inte kan bevisas exakt.
Samma händelse kan både utgöra avtalsbrott och skadeståndsgrundande handling. I sådana fall har lagen inte överlåtit valet till den skadelidandes gottfinnande: domaren ska, om inte den skadelidande begärt annat eller lagen föreskriver annat, avgöra enligt den ansvarsgrund som ger den skadelidande bästa möjlighet till gottgörelse. Den skadelidandes ställning innebär således inte en valrätt, utan en möjlighet att förhindra domarens val. Denna regel får särskilt betydelse avseende skillnader i preskription och bevisbörda.
Vad gäller skada på egendom saknas en särskild bestämmelse i lagen; denna post behandlas nedan i avsnittet om skadeståndsposter.
Avtalsaspekten av skador som uppkommer ur kommersiella förhållanden behandlas vidare på sidorna handelsrätt och avtalsrätt.
Processen steg för steg
Hur fortskrider processen vid ett skadeståndsanspråk?
Fastställande av ansvarsgrunden och den ansvariga parten
Det första steget är inte att beräkna skadans storlek, utan att fastställa på vilken rättslig grund ansvaret vilar. Denna bedömning påverkar samtidigt vilken domstol som är behörig, bevisbördan, vilken preskriptionstid som ska tillämpas och vilka åtgärder som måste vidtas innan talan väcks.
Lagen har inte fastställt någon enda regel när det gäller saklig behörighet, och reglerna om behörighet är tvingande av hänsyn till allmän ordning. Som huvudregel prövas skadeståndstalan på grund av en skadegörande handling vid asliye hukuk-domstol (allmän domstol). Däremot anses anspråk som grundar sig på försäkringsavtal vara kommersiella mål, eftersom försäkringsrätten regleras i den turkiska handelslagen, oavsett om parterna är köpmän eller inte, och omfattas av asliye ticaret-domstolens behörighet (handelsdomstolen). Mål som uppstår ur anställningsförhållanden och arbetsolyckor prövas vid arbetsdomstolen, medan mål som uppstår ur konsumenttransaktioner prövas vid konsumentdomstolen; mål där Socialförsäkringsinstitutionen eller Turkiets arbetsförmedling är part omfattas också av arbetsdomstolens behörighet. Om olyckan har samband med båda parternas kommersiella verksamheter prövas målet likaså vid asliye ticaret-domstol. Ansvarsmål enligt vägtrafiklagen, inklusive mål om skador som orsakats av fordon som tillhör staten eller andra offentliga organ, prövas inom den allmänna domstolsjurisdiktionen, och det förhållandet att den skadelidande är offentlig tjänsteman påverkar inte denna regel.
I detta skede granskas platsen och datumet för händelsen, olycks- eller händelserapporter, i förekommande fall akten i den straffrättsliga förundersökningen, journaler och medicinska rapporter, försäkringsbrev samt handlingar avseende det rättsförhållande som har gett upphov till ansvaret. Om det finns flera ansvariga bedöms särskilt huruvida de ansvarar gemensamt eller var för sig.
Ansökningar före talan väcks
Vissa skadeståndsanspråk föregås av ett steg som måste fullgöras innan talan väcks, och om detta steg, som utgör en processförutsättning, underlåts, avvisas talan på formell grund. Det finns dock ingen enda regel för vilket anspråk som omfattas av vilket förhandsvillkor, och detta är en av de punkter som oftast förväxlas i praktiken.
Vid trafikolyckor måste en skriftlig ansökan lämnas till det berörda försäkringsbolaget innan talan väcks mot försäkringsgivaren. Medling som processförutsättning är emellertid en separat ordning, och dess tillämpningsområde fastställs inte i medlingslagen utan i den relevanta lagen för varje tvistetyp. Den praktiska konsekvensen är följande: eftersom en skadeståndstalan mot försäkringsgivaren anses vara en kommersiell tvist och avser ett penningbelopp, är den som huvudregel underkastad medling som processförutsättning; i sådant fall föreligger två förhandsvillkor samtidigt. En skadeståndstalan mot fordonets brukare eller föraren grundar sig däremot på en skadegörande handling och omfattas som huvudregel inte av detta, utan väcks direkt vid domstol. Det finns undantag från denna regel: om olyckan har samband med båda parternas kommersiella verksamhet anses tvisten vara kommersiell, om den har uppstått inom ett anställningsförhållande behandlas den som en arbetstvist, och om transporten utgör en konsumenttransaktion omfattas tvisten av medling som processförutsättning såsom en konsumenttvist. Förhandsvillkoret fastställs därför separat för varje svarande. För mål om ekonomiskt och ideellt skadestånd till följd av arbetsolyckor och arbetssjukdomar samt därmed sammanhängande fastställelse-, invändnings- och regressmål föreskriver lagen dock ett uttryckligt undantag; i dessa mål är medling inte en processförutsättning. Detta hindrar inte parterna från att frivilligt anlita medling.
I fall där solidariskt ansvariga önskas stämmas tillsammans är denna åtskillnad särskilt viktig: i fråga om försäkringsgivaren måste medlingsvillkoret uppfyllas särskilt, annars avvisas talan mot den svaranden på grund av bristande rättegångsförutsättning. Det bör även beaktas att preskriptionstiden står stilla under medlingsprocessen, men däremot inte avbryts. Om talan avvisas på grund av att den väckts för tidigt och preskriptionstiden under tiden har löpt ut, har lagen medgett en ytterligare sextio dagars frist.
Vid påståenden om administrativt ansvar är det obligatoriskt att först vända sig till myndigheten innan talan väcks, och detta omfattas av särskilda tidsfrister; denna ordning har behandlats under rubriken om läkares och vårdinrättningars ansvar ovan.
Rättegång, Bevisning och Beräkning
Under rättegångsskedet behandlas två separata frågor samtidigt: förekomsten av ansvar och skadans storlek.
När det gäller frågan om ansvar prövas culpa, orsakssamband och rättsstridighet; i fall av ansvar som inte grundas på culpa ersätts diskussionen om culpa av bevisning om ansvarsfrihetsgrunder. De konstateranden som görs i brottmålet kan läggas fram som bevisning i tvistemålet; brottmålsprocessens egen handläggning behandlas på sidan om straffrätt. Lagen har i denna fråga meddelat en uttrycklig bestämmelse och föreskrivit att den civila domaren, när denne avgör huruvida culpa föreligger och huruvida förmåga att förstå och kontrollera sitt handlande föreligger, inte är bunden av straffrättens bestämmelser om ansvar eller av den brottmålsdomstolens frikännande dom; inte heller är den civila domaren bunden av brottmålsdomstolens avgörande avseende bedömningen av culpa och fastställandet av skadan. Bestämmelsen har nöjt sig med att räkna upp dessa fyra omständigheter och har inte nämnt brottmålsdomstolens fastställanden av faktiska omständigheter; därför bör man inte dra slutsatsen att brottmålsdomen inte har någon som helst verkan i tvistemålet.
När det gäller skadans storlek är den skadelidande skyldig att bevisa sin skada. Lagen föreskriver att domaren, när skadans belopp inte kan bevisas exakt, ska bestämma skadans storlek efter skälighet med beaktande av händelseförloppets normala gång och de åtgärder som den skadelidande har vidtagit. Vid personskada och dödsfall beräknas skadan genom sakkunnigundersökning utifrån graden av nedsatt arbetsförmåga och inkomstuppgifter.
När det gäller frågan om hur yrkandet ska framställas i stämningsansökan har en viktig ändring skett år 2026. För yrkanden om personskada och ersättning för förlorat underhåll har genom den ändring som trädde i kraft den 31 juli 2026 en ny möjlighet införts: i fall där talan endast har väckts avseende en del av fordran får yrkandet i samma mål vid ett enda tillfälle och utan att omfattas av förbudet mot att utvidga talan höjas intill dess att handläggningen avslutas; i sådant fall anses preskriptionen ha avbrutits även för den höjda delen från och med talans väckande. Det är på detta sätt möjligt att höja yrkandet efter sakkunnigutlåtandet. Lagen har även infört en övergångsbestämmelse: för mål som väckts före denna dag fortsätter den tidigare regleringen att tillämpas. Genom samma ändring föreskrevs även att tiden mellan förhandlingarna inte får överstiga tre månader, och i tvingande fall såsom när sakkunnigutredningen drar ut på tiden har domaren getts befogenhet att med angivande av skäl bestämma en längre tid.
Dom, ränta och utmätning
Frågan från vilken tidpunkt ränta börjar löpa på ett skadeståndsanspråk varierar beroende på grunden för ansvaret, och på detta område är 2026 års ändring avgörande.
Huvudregeln är uttryckligen reglerad i lagen: vid en utomobligatorisk skada kommer gäldenären i dröjsmål vid den tidpunkt då handlingen begicks; det krävs alltså ingen särskild anmaning. Däremot har den reglering som trädde i kraft den 31 juli 2026, för utomobligatoriska handlingar och skadeorsakande händelser som inträffat efter detta datum, delat upp räntans starttid i två delar för förluster till följd av nedsatt eller förlorad arbetsförmåga samt för förlust av försörjning: för skadestånd som avser den period då den skadelidandes eller den försörjande personens inkomst var känd utgår laglig ränta från tidpunkten då händelsen inträffade, medan laglig ränta för skadestånd som avser den period då inkomsten inte kunde fastställas utgår från dagen för avgörandet. Genom samma ändring har det även föreskrivits att betalningar som gjorts innan en utredning inletts i syfte att fullgöra betalningsskyldigheten ska avräknas proportionellt från det skadeståndsbelopp som fastställs med hänsyn till betalningsdagen. Dessa bestämmelser tillämpas endast på händelser som inträffat efter det angivna datumet; för tidigare händelser förblir den tidigare lydelsen av bestämmelsen giltig.
Metoden för att fastställa den lagliga räntesatsen ändrades också den 31 juli 2026; för denna ändring har ingen övergångsbestämmelse kopplad till händelsedatum föreskrivits.
För fordringar som grundar sig på avtal bestäms räntan enligt reglerna om dröjsmål; för fordringar mot försäkringsgivaren är den betalningsfrist som anges i försäkringsavtalet och tillämpliga författningar avgörande.
Lagen medger också två former av flexibilitet. Om den kroppsskaderelaterade skadans omfattning inte kan fastställas fullt ut vid tidpunkten för beslutet, kan domaren förbehålla sig rätten att ändra skadeståndsbeslutet inom två år från det att beslutet vunnit laga kraft. Om den skadelidande lägger fram övertygande bevis som visar att anspråket är berättigat och den ekonomiska situationen kräver det, kan domaren på begäran besluta att svaranden ska göra en provisorisk betalning; gjorda provisoriska betalningar avräknas från det utdömda skadeståndet.
Vid verkställigheten av beslutet sker indrivning, utmätning och försäljning enligt reglerna i utsökningsrätten. Om den ansvarige är försäkrad är indrivningsmöjligheten begränsad till försäkringsbeloppet; för den del som överstiger beloppet kan krav riktas mot den ansvarige. När försäkringsgivaren har betalat skadeståndet träder denne juridiskt in i den försäkrades ställe; om skadan endast delvis har ersatts behåller den försäkrade rätten att vända sig mot de ansvariga för den återstående delen. Verkställighetsaspekten behandlas på sidan utsöknings- och konkursrätt.
Vad kan yrkas
Skadeståndsposter
Ekonomiskt skadestånd
Lagen använder vid uppräkningen av kroppsskador uttrycket "särskilt följande", vilket innebär att uppräkningen inte är uttömmande utan exemplifierande. De uppräknade posterna är vårdkostnader, inkomstförlust, förluster till följd av nedsatt eller förlorad arbetsförmåga samt förluster till följd av att den ekonomiska framtiden äventyras.
De två sista posterna regleras i separata punkter och är inte upprepningar av varandra. Lagen nöjer sig med att namnge punkterna utan att definiera deras innehåll; i praxis anses förlust till följd av nedsatt arbetsförmåga avse minskningen av personens förmåga att förvärva inkomst, medan förlust till följd av att den ekonomiska framtiden äventyras avser försvagningen av personens ställning i arbetslivet. Eftersom uppräkningen är exemplifierande kan även en skadepost som inte finns med i listan krävas enligt de allmänna bestämmelserna.
I praktiken fastställs graden av förlust av arbetsförmåga utifrån det intyg som utfärdas efter att behandlingen avslutats; därför är den beräkning som görs medan behandlingen pågår av preliminär karaktär. Lagen erbjuder två olika lösningar på denna osäkerhet: om omfattningen inte kan fastställas fullt ut vid beslutstillfället kan domaren förbehålla sig rätten att ändra skadeståndsbeslutet, och om förutsättningarna föreligger kan domaren besluta om preliminär betalning medan rättegången pågår. Båda behandlas i avsnittet om processen ovan.
Även betalningsformen är en fråga för domarens bedömning: domaren fastställer både skadeståndets omfattning och betalningsform med beaktande av omständigheterna och särskilt graden av vållande; om det beslutas att skadeståndet ska betalas i form av periodiska utbetalningar är gäldenären skyldig att ställa säkerhet. Denna regel ger borgenären ett praktiskt skydd i mål där långsiktig betalning har beslutats.
Förlust av försörjning
Även skador som uppkommer vid dödsfall räknas upp med förbehållet "särskilt": begravningskostnader, om dödsfallet inte inträffar omedelbart, vårdkostnader samt förluster till följd av nedsatt eller förlorad arbetsförmåga och förluster som de som gått miste om den avlidnes stöd har lidit till följd av detta.
Den andra posten är en post som lagen binder till ett enda villkor: om dödsfallet inte inträffade omedelbart, räknas vårdkostnader och förlust av arbetsförmåga för den mellanliggande perioden upp separat, utöver begravningskostnader och förluster till följd av förlust av stöd. Därför påverkar frågan om dödsfallet inträffade samtidigt som olyckan direkt vilka ersättningsposter som kan krävas.
Ersättning för förlust av stöd anses vara ett krav som är oberoende av arvsrättslig ställning: det avgörande är om den avlidne faktiskt gav stöd och om denne skulle ha fortsatt att ge stöd. Därför anses även en person som har avsagt sig arvet kunna kräva denna ersättning, medan enbart arvsrätt inte i sig ger rätt till denna ersättning.
Ideellt skadestånd
Ideellt skadestånd är inte en ersättning för ekonomiska förluster, utan ett anspråk som syftar till att gottgöra den kränkning av personliga intressen som har uppkommit. Lagen föreskriver att domstolen, om den kroppsliga integriteten har skadats, med beaktande av omständigheterna i fallet kan besluta att den skadelidande ska betalas ett skäligt penningbelopp.
Därutöver föreskriver lagen en andra situation: vid allvarlig kroppsskada eller dödsfall kan det beslutas att ideellt skadestånd ska betalas till den skadelidande eller till den avlidnes närstående. Eftersom dessa två fall regleras i samma mening är närståendes rätt att framställa ett skadeståndsanspråk inte begränsad enbart till dödsfall – den kan aktualiseras även vid allvarlig kroppsskada.
Beloppet bestäms av domaren med beaktande av omständigheterna i fallet. Särskilda begränsningar som gäller beräkningen av ersättning för kroppslig skada och förlust av underhåll tillämpas inte på ideellt skadestånd; kriteriet här är, enligt lagens egen lydelse, omständigheterna i fallet.
Egendomsskador och övriga skador
Vid skada på egendom är huvudregeln att ersätta den minskning av den skadelidandes förmögenhet som uppkommit. I lagen finns ingen särskild bestämmelse om hur denna skada ska beräknas. Enligt de allmänna bestämmelserna godtas att reparationskostnaden läggs till grund när skadan kan repareras. När reparation inte är ekonomiskt försvarbar läggs i stället skillnaden mellan egendomens värde före skadan och dess värde i skadat skick till grund. Den värdeminskning som kvarstår efter reparation kan dessutom krävas som en separat post.
För denna post är två begränsningar viktiga. De särskilda bestämmelserna om beräkning av ersättning för personskada och förlust av försörjning – inklusive förbudet mot avräkning och regleringen av ränta – omfattar inte egendomsskada; här tillämpas de allmänna bestämmelserna. Den andra begränsningen gäller försäkring: huruvida posten omfattas av försäkringsskyddet avgörs enligt försäkringspolicyn, och omfattningen och beloppsgränserna för obligatorisk respektive frivillig försäkring skiljer sig åt. För den del som överstiger den obligatoriska försäkringens täckning måste krav riktas mot den ansvarige.
Ansvarsgrund
Vållande, strikt ansvar och jämkningsgrunder
Vid ansvar som grundas på vållande förväntas den skadelidande styrka en rättsstridig handling, skadan, orsakssambandet mellan handlingen och skadan samt gärningsmannens vållande. Lagen reglerar detta uttryckligen och ålägger den skadelidande bevisbördan för sin skada och skadevållarens vållande. Den som genom en culpös och rättsstridig handling orsakar någon annan skada är skyldig att ersätta denna skada; lagen föreskriver även att den som uppsåtligen orsakar skada genom en handling som strider mot goda seder är ansvarig, även om ingen rättsregel förbjuder den skadevållande handlingen.
Däremot har lagen i vissa fall grundat ansvar oberoende av vållande, och dessa fall delas i sin tur in i två kategorier. Denna åtskillnad förväxlas ofta på webbplatsen.
Den första gruppen är ansvar baserat på omsorgsplikt, och här kan den ansvarige undgå ansvar genom att bevisa att han eller hon har iakttagit erforderlig omsorg. Den som anlitar en arbetstagare är skyldig att ersätta skada som arbetstagaren orsakar andra under utförandet av det arbete som anförtrotts honom eller henne. Om den ansvarige emellertid bevisar att han eller hon vid valet av arbetstagaren, vid utfärdandet av instruktioner för arbetet samt vid tillsyn och kontroll har iakttagit den omsorg som krävs för att förhindra att skadan uppkommer, är han eller hon inte ansvarig. Dessa tre förutsättningar måste vara uppfyllda tillsammans. När den som anlitar arbetstagare driver en verksamhet är kravet ännu strängare: här uppkommer ansvar om det inte bevisas att verksamhetens organisation och arbetssätt varit ägnade att förhindra att skadan uppkommer; det är alltså inte fråga om personlig omsorg. Den som anlitat arbetstagaren har regressrätt mot honom eller henne för utbetald ersättning endast i den mån arbetstagaren själv är ansvarig. Även vid ansvar för den som innehar ett djur finns en liknande möjlighet att undgå ansvar. Den ansvarige är här inte djurets ägare, utan den som permanent eller tillfälligt har tagit på sig vården och skötseln av djuret.
Den andra gruppen är verkligt strikt objektivt ansvar, och här finns ingen möjlighet att undgå ansvar genom att bevisa att erforderlig omsorg har iakttagits. Byggnadsägarens ansvar hör till denna grupp: ägaren av en byggnad eller annan byggnadsanläggning är skyldig att ersätta skada som orsakats av brister i uppförandet eller brister i underhållet, och lagen innehåller här ingen motsvarande möjlighet att undgå ansvar som den som finns i bestämmelserna om omsorgsansvar. Ansvaret är knutet till ägaren. Innehavare av nyttjanderätt och av rätt till nyttjande och boende är däremot solidariskt ansvariga med ägaren endast för skador som orsakats av brister i underhållet. Ansvar för farlig verksamhet hör också till denna grupp: när en skada uppkommer genom verksamheten i en rörelse som innebär betydande fara, är rörelsens ägare och, i förekommande fall, den som driver rörelsen solidariskt ansvariga. Lagen definierar en sådan rörelse som en verksamhet som, med hänsyn till sin art eller de material, redskap eller krafter som används, är ägnad att ofta eller allvarligt orsaka skador även om all den omsorg som kan förväntas av en expert på området iakttas. Eftersom särskilda ansvarsbestämmelser för vissa faror förbehålls, tillämpas den särskilda regleringen i vägtrafiklagen på motorfordonsägarens ansvar. Dessutom föreskriver lagen att skadelidande, även om verksamheten är tillåten enligt rättsordningen, kan begära att den skada de lidit ersätts på skälig grund.
När flera personer tillsammans orsakar en skada eller av olika skäl är ansvariga för samma skada, tillämpas bestämmelserna om solidariskt ansvar; den skadelidande kan kräva hela skadeståndet av vilken som helst av de ansvariga. Vid fördelningen i det interna förhållandet mellan de ansvariga beaktas graden av vållande och den skapade farans intensitet tillsammans. Den som har betalat mer än sin andel av skadeståndet har regressrätt mot de övriga för det överskjutande beloppet och inträder i den skadelidandes rättigheter.
Skadeståndets omfattning behöver inte alltid motsvara hela skadan. Den turkiska obligationslagen innehåller två separata bestämmelser om nedsättning. Om den skadelidande har samtyckt till den skadegörande handlingen, har bidragit till skadans uppkomst eller ökning eller har förvärrat den skadeståndsskyldiges situation, kan domstolen sätta ned skadeståndet eller helt befria från skadeståndsansvar. Dessutom finns en separat möjlighet till nedsättning som är förenad med strängare villkor: om den skadeståndsskyldige har orsakat skadan genom ringa vårdslöshet, skulle hamna i fattigdom om han eller hon betalade skadeståndet och om skälighet så kräver, kan domstolen sätta ned skadeståndet. Dessa tre villkor måste vara uppfyllda tillsammans. Annars kan denna bestämmelse inte åberopas, och påföljden enligt den är endast nedsättning, inte att skadeståndsansvaret helt undanröjs.
När det gäller avdrag från skadeståndet för betalningar som den skadelidande har mottagit har lagen, tvärtemot vad som kunde förväntas, infört ett förbud. Socialförsäkringsutbetalningar som inte helt eller delvis kan återkrävas genom regress och betalningar som inte är avsedda som fullgörelse får inte beaktas vid fastställandet av ersättning för kroppsskador och skador till följd av förlust av underhåll och kan inte dras av från skadan eller skadeståndet. Avräkning aktualiseras endast för betalningar som faller utanför detta förbud, det vill säga socialförsäkringsutbetalningar som kan återkrävas genom regress samt betalningar som är avsedda som fullgörelse. Därför bör man inte utgå från att varje betalning som institutionen gör ska dras av från skadeståndet.
Samma bestämmelse innehåller ytterligare ett förbud: skadestånd som beräknats för skador till följd av förlust av underhåll och för kroppsskador får, utifrån det fastställda beloppet, varken höjas eller sänkas av skälighetsskäl. Detta förbud avser inte ideellt skadestånd; vid ideellt skadestånd fastställer domaren ett lämpligt belopp med hänsyn till omständigheterna i fallet.
Slutligen påverkar en processuell fråga resultatet direkt: om preskription inte åberopas får domaren inte beakta den ex officio. En preskriberad fordran avslås inte av denna anledning om motparten inte åberopar preskriptionsinvändningen. Däremot kan preskription inte avtalas bort i förväg.
Tidsfrister
Preskription vid skadeståndsanspråk
Preskriptionen för skadestånd varierar beroende på grunden och är i vissa fall uppbyggd så att två frister löper parallellt: en kort frist som är beroende av kännedom och en yttersta frist som är knuten till handlingen eller händelsen. Eftersom den korta fristen börjar med kännedomen kan den börja löpa flera år efter händelsen; yttersta fristen löper dock i alla fall från händelsedagen och är oberoende av kännedom. Vid avtalsbaserade anspråk börjar fristen löpa när fordran förfaller; fristens längd varierar dock beroende på avtalstyp – om inte lagen föreskriver annat är den tio år, men för uppdragsavtal och entreprenadavtal som huvudregel fem år.
Det finns ett viktigt undantag: om skadeståndet har sin grund i en gärning som är straffbelagd och för vilken strafflagen föreskriver en längre preskriptionstid, tillämpas den längre fristen i den civilrättsliga tvisten. Denna regel utvidgar i praktiken de allmänna fristerna vid skadeståndsanspråk som härrör från allvarliga brottsliga gärningar.
| Grund | Kort tid | Övre tidsgräns | Start |
|---|---|---|---|
| Skadeståndsrätt (allmänt) | 2 år | 10 år | kännedom / gärningsdag |
| Trafikolycka — ekonomisk skada | 2 år | 10 år | kännedom / olycksdagen |
| Mot försäkringsgivaren — ansvarsförsäkring (ej trafikförsäkring) | — | 10 år | försäkringsfall |
| Avtalsbrott (allmänt) | — | 10 år | förfallotid |
| Uppdragsavtal / avtal om utförande av arbete | — | 5 år | förfallotid |
| Arbetsolycka och arbetssjukdom | — | 10 år | förfallotid |
| Regress mellan solidariskt ansvariga (allmänt) | 2 år | 10 år | betalning och kännedom om vem som är ansvarig |
| Skadestånd till följd av brottslig handling | Straffrättslig preskription | Straffrättslig preskription | Enligt strafflagstiftningen |
Begränsningen i tabellens andra rad är viktig: den särskilda preskriptionsbestämmelsen för trafikolyckor avser enligt sin ordalydelse endast ekonomisk skada och reglerar inte vilken frist som ska tillämpas på krav på ideellt skadestånd. I detta fall hänvisar samma bestämmelse till de allmänna bestämmelserna. En annan punkt där preskriptionen vid trafikolyckor skiljer sig från den allmänna preskriptionstiden för utomobligatoriskt skadestånd är den yttersta preskriptionstidens början: här löper tiden från olycksdagen.
När det gäller de två raderna i tabellen är företrädesregeln av betydelse. Den tioåriga fristen som löper från den försäkrade händelsen i ansvarsförsäkringar är huvudregeln; men eftersom lagen inte påverkar bestämmelserna i andra lagar, tillämpas den särskilda fristen enligt Karayolları Trafik Kanunu på krav som grundar sig på obligatorisk trafikförsäkring. Det finns också en skillnad när det gäller regress: den yttersta preskriptionstid som visas i tabellen avser den allmänna bestämmelsen, för regress vid trafikolyckor föreskrivs ingen yttersta preskriptionstid. För krav som härrör från hälso- och sjukvårdstjänster behandlas fristen ovan under rubriken läkares och vårdinrättningars ansvar.
För skadestånd som grundar sig på arbetsskada och yrkessjukdom föreskrivs ingen särskild preskriptionstid i socialförsäkringslagstiftningen eller i lagstiftningen om arbetsdomstolar. Eftersom dessa anspråk omfattas av bestämmelserna om ansvar för avtalsbrott, tillämpas den allmänna tioåriga preskriptionstiden. I en talan mot tredje personer som inte har något tjänsteavtal med arbetsgivaren gäller i stället preskriptionstiden för skadestånd på grund av utomobligatorisk skada. Vad gäller preskriptionstidens början har lagstiftaren inte gjort någon särskild reglering för arbetsskada, och i praktiken godtas att början förskjuts i fall där graden av bestående arbetsoförmåga fastställs slutligt i efterhand.
Administrativt ansvar ligger utanför denna tabell och har en annan struktur. Där rör det sig inte om en löpande preskriptionstid, utan om ett tvåstegssystem som består av en frist för att vända sig till förvaltningen och en frist för att väcka talan; detta har behandlats i detalj ovan.
Avbrott i och uppskov med preskription är ett separat avsnitt. Lagen räknar upp avbrottsgrunderna i två grupper: gäldenärens erkännande av skulden — särskilt räntebetalning, delvis fullgörelse, ställande av pant eller ställande av borgensman — samt borgenärens väckande av talan eller framställande av invändning inför domstol eller skiljeman, inledande av utmätningsförfarande eller anmälan av fordran i konkursen. Ansökan om medling ingår inte bland dessa grunder; under medlingsförfarandet löper inte preskriptionstiden, den avbryts inte. Genom avbrottet börjar en ny frist löpa; om skulden har erkänts genom en handling eller fastställts genom domstols- eller skiljedom, är den nya fristen alltid tio år.
Frågan om mot vilka ett avbrott får verkan är reglerad på ett sätt som i praktiken är motsatsen till vad man skulle kunna förvänta sig. När preskriptionen avbryts gentemot en av solidariskt ansvariga gäldenärer eller gentemot en av gäldenärerna för en odelbar skuld, anses den även vara avbruten gentemot de övriga; när den avbryts gentemot huvudgäldenären avbryts den även gentemot borgensmannen, men ett avbrott gentemot borgensmannen får däremot inte verkan gentemot huvudgäldenären. Avbrottet utsträcks således som huvudregel. Regeln om personlig verkan avser inte avbrott utan avstående från preskription: att en av de solidariskt ansvariga gäldenärerna har avstått från preskription kan inte göras gällande mot de övriga. Vid trafikolyckor är denna verkan ännu vidare och dubbelriktad: om preskriptionen avbryts gentemot den skadeståndsskyldige anses den avbruten även gentemot försäkringsgivaren, och en preskription som avbrutits gentemot försäkringsgivaren anses avbruten även gentemot den skadeståndsskyldige. Den praktiska konsekvensen är följande: medan processen före en talan mot försäkringsgivaren drar ut på tiden, innebär en väckt talan mot fordonsinnehavaren att preskriptionen även avbryts i förhållande till försäkringsgivaren.
Utländsk anknytning
Skadeståndsärenden med utländsk anknytning
Om skadan har orsakats av en utländsk person, en utländsk person har skadats eller händelsen har inträffat utomlands, tillkommer ytterligare processuella åtgärder i skadeståndsärendet. På platser som Alanya, där turismen och den utländska bofasta befolkningen är omfattande, kan denna fråga aktualiseras i trafikolycksärenden.
Tillämplig lag
För skuldförhållanden som uppstår genom skadeståndsgrundande handling är huvudregeln att lagen i det land där den skadeståndsgrundande handlingen företogs tillämpas. Om platsen för handlingen och platsen där skadan inträffade är i olika länder tillämpas lagen i det land där skadan inträffade. Om skuldförhållandet har närmare anknytning till ett annat land tillämpas dock det landets lag. Lagen medger dessutom två möjligheter: om den lag som tillämpas på den skadeståndsgrundande handlingen eller på försäkringsavtalet ger utrymme för det kan den skadelidande rikta sitt anspråk direkt mot den ansvariges försäkringsgivare; och parterna kan efter det att den skadeståndsgrundande handlingen har inträffat uttryckligen välja tillämplig lag.
Att parterna i en trafikolycka som har inträffat i Turkiet är utländska hindrar i regel inte att turkisk rätt tillämpas.
Utländska fordon, grönt kort och Garantifonden
Vid skador som utlandsregistrerade fordon orsakar i Turkiet är det avgörande huruvida fordonet har en giltig försäkringstäckning inom Turkiets gränser. Lagen föreskriver att om utlandsregistrerade fordon saknar en i Turkiet giltig försäkring, ska en obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon tecknas vid inresan över Turkiets gränser. Därutöver kan även ett försäkringsintyg som utfärdats enligt den internationella konventionen om obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon vara giltigt i vårt land. Detta systems kontaktpunkt i Turkiet är Türkiye Motorlu Taşıt Bürosu, och byrån har till uppgift att inom ramen för försäkringsavtal som har ingåtts utomlands och är giltiga i vårt land säkerställa handläggning och reglering av skador som dessa fordon har orsakat.
När det gäller betalning är förfarandet följande: skadeärenden inom detta område handläggs av byrån och ersättningen betalas från Garantifonden. Det bör beaktas att den skadelidande inte vänder sig direkt till Garantifonden, utan att ansökan till fonden görs av byrån.
Güvence Hesabının räckvidd är dock snävare än man kan tro och i stor utsträckning begränsad till personskador. När försäkringsgivaren inte kan fastställas, vid skador som orsakas av personer som inte har tecknat den obligatoriska försäkringen, inom försäkringsbeloppens ramar, samt vid en olycka där ett stulet eller rånat fordon är inblandat — i det sistnämnda fallet endast när den som brukar fordonet inte hålls ansvarig enligt lag — kan ersättning från Güvence Hesabı sökas endast för personskador. Det enda fall där även sakskador omfattas är när ett försäkringsbolags tillstånd återkallas eller bolaget försätts i konkurs. I övrigt är ersättning från Güvence Hesabı för sakskador beroende av ett beslut av presidenten. Güvence Hesabı har ingen separat ersättningsgräns, utan utbetalning sker upp till de gällande försäkringsbelopp som fastställts enligt den relevanta obligatoriska försäkringen.
Behörighet, försäkringsskydd och delgivning
I mål som grundas på skadeståndsgrundande handling har lagen, utöver domstolen på svarandens hemvistort, anvisat ytterligare fyra valbara behörighetsorter: orten där den skadeståndsgrundande handlingen begicks, orten där skadan uppstod, orten där skadan sannolikt skulle uppstå och den skadelidandes hemvistort. I skadeståndsmål som grundas på en arbetsolycka är även domstolen på den ort där arbetsolyckan eller skadan inträffade samt den skadelidande arbetstagarens hemvistort behörig, och behörighetsavtal som strider mot dessa bestämmelser är ogiltiga. Möjligheten att ingå behörighetsavtal är i allmänhet förbehållen endast näringsidkare och offentligrättsliga juridiska personer.
Den särskilda behörighetsregeln för trafikolyckor begränsades år 2024. Genom Författningsdomstolens beslut har uttrycket "merkez" (huvudkontor) upphävts i det relevanta stycket, och talan om civilrättsligt ansvar till följd av motorfordonsolyckor kan numera väckas vid någon av domstolarna på den ort där försäkringsgivarens filial eller den agent som ingick försäkringsavtalet är belägen, eller vid domstolen på den ort där olyckan inträffade. Den ort där försäkringsgivarens huvudkontor är beläget utgör inte längre en behörighetsort enligt denna bestämmelse.
När det gäller säkerhet finns det två separata regimer och de bör inte sammanblandas. Säkerhetsskyldigheten enligt rättegångsbalken avser en turkisk medborgare som inte har stadigvarande hemvist i Turkiet i egenskap av kärande. För utländska fysiska och juridiska personer finns det däremot en separat bestämmelse i lagstiftningen om internationell privaträtt: utländska fysiska och juridiska personer som väcker talan vid en turkisk domstol, deltar i ett mål eller inleder ett verkställighetsförfarande måste ställa den säkerhet som domstolen bestämmer för att täcka rättegångs- och verkställighetskostnader samt motpartens skador och förluster. Eftersom denna bestämmelse inte innehåller något krav på "stadigvarande hemvist" är dess tillämpningsområde vidare än bestämmelsen i rättegångsbalken. Domstolen kan, på grundval av reciprocitetsprincipen, befria parten från skyldigheten att ställa säkerhet.
Delgivning till en svarande som befinner sig utomlands sker som regel genom den behöriga myndigheten i det landet och genomförs inom ramen för de internationella konventioner som Turkiet är part i; om mottagaren är turkisk medborgare kan delgivning även ske genom Turkiets ambassad eller konsulat på den orten. Detta förfarande förlänger avsevärt ärendets handläggningstid och bör beaktas från början vid planeringen av målet.
Erkännande och verkställighet av utländska avgöranden
Ett verkställighetsförfarande i Turkiet kan inte inledas direkt med stöd av ett utländskt domstolsavgörande; först måste ett verkställighetsbeslut erhållas från den behöriga turkiska domstolen. Behörig domstol är förstainstansdomstolen och dessa mål omfattas av förenklat rättegångsförfarande. Erkännande innebär att avgörandet godtas som bevis eller res judicata; verkställbarheten är däremot beroende av ett verkställighetsbeslut.
Bland de villkor som krävs för verkställighet av en utländsk dom (tenfiz) finns ömsesidighet. Detta villkor kan uppfyllas genom ett avtal som bygger på ömsesidighet, genom en lagbestämmelse i den berörda staten som möjliggör verkställighet av turkiska domstolsavgöranden eller genom faktisk tillämpning. Lagen föreskriver uttryckligen att detta villkor inte ska krävas vid erkännande (tanıma). Bland övriga villkor som kan leda till att en begäran om verkställighet avslås finns att avgörandet har meddelats i en fråga som inte omfattas av turkiska domstolars exklusiva behörighet, att det inte är uppenbart stridande mot allmän ordning samt att den mot vilken verkställighet begärs har kallats eller företrätts på föreskrivet sätt. När det gäller skadeståndsavgöranden är prövningen av allmän ordning det villkor som i praktiken diskuteras mest. Lagen föreskriver ingen särskild ordning för skadeståndsdomar, utan dessa avgöranden omfattas av samma bestämmelser som andra domar i tvistemål. Det bör även beaktas att ett överklagande genom temyiz stoppar verkställigheten.
Bedömningskriterier
Bedömningskriterier för skadeståndsanspråk
Tillvägagångssättet vid ett skadeståndsanspråk bestäms utifrån vilket rättsförhållande skadan härrör från, huruvida ansvaret grundar sig på vållande, huruvida den ansvarige är försäkrad och hur lång tid som har förflutit sedan händelsen. I denna bedömning beaktas händelserapporter, journalhandlingar och rapporter, i förekommande fall akten i en brottsutredning, försäkringsbrev och inkomsthandlingar sammantaget.
Vid personskador och dödsfall är graden av nedsättning av arbetsförmågan, huruvida behandlingen har avslutats och förekomsten av en underhållsrelation avgörande. Vid förmögenhetsskador är i stället möjligheten till reparation, värdeminskning och försäkringens omfattning centrala. Vilka ansökningar som måste göras före talan och huruvida medling tillämpas som processförutsättning fastställs särskilt i varje ärende. Det beaktas att olika förhandsvillkor gäller för olika svarande i samma händelse.
I ärenden med en utländsk part eller ett utländskt inslag bedöms dessutom tillämplig lag, jurisdiktion, säkerhet, delgivning och verkställighet av utländska avgöranden.
I konkreta tvister varierar den rättsliga bedömningen beroende på omständigheterna kring händelsen och skadan.
Bland byråns verksamhetsområden finns tvister inom skadeståndsrätten. För att begära ett möte kan du kontakta oss via kontaktsidan.
Vanliga frågor
Vanliga frågor
Kan jag väcka talan direkt efter en trafikolycka?
Innan talan väcks mot försäkringsgivaren måste en skriftlig ansökan göras till det berörda försäkringsbolaget. Om försäkringsbolaget inte svarar skriftligt inom femton dagar från ansökningsdagen, eller om svaret inte tillgodoser yrkandet, kan talan väckas eller en ansökan göras till Sigorta Tahkim Komisyonu. Försäkringsgivaren ska betala inom åtta arbetsdagar efter att handlingarna har överlämnats till denne. Därutöver betraktas en talan mot försäkringsgivaren som ett kommersiellt mål och avser ett penningbelopp, varför den som huvudregel också omfattas av obligatorisk medling som processförutsättning; det innebär att två förutsättningar gäller samtidigt. En talan mot fordonets innehavare eller föraren grundas däremot på en skadeståndsgrundande handling och omfattas som huvudregel inte av detta.
Vad händer om fordonet som orsakat olyckan saknar försäkring?
När den försäkrade inte kan identifieras eller när skador har orsakats av personer som inte har tecknat försäkring, aktualiseras Güvence Hesabı. I dessa fall är omfattningen dock begränsad till enbart personskador; det enda fall där även sakskador ersätts är när försäkringsbolagets tillstånd återkallas eller bolaget försätts i konkurs. För att fonden ska kunna anlitas vid en olycka som involverar ett stulet eller rånat fordon krävs dessutom att det föreligger en situation där fordonets brukare inte är ansvarig enligt lag. Fonden har ingen separat limit; utbetalning sker upp till de giltiga försäkringsbelopp som fastställts enligt den relevanta obligatoriska försäkringen.
Hur bestäms ideellt skadestånd?
Ideellt skadestånd är inte en ersättning för ekonomiska förluster; det syftar till att gottgöra en minskning av personliga värden. Lagen föreskriver att ideellt skadestånd kan tillerkännas den skadelidande eller, vid svår personskada eller dödsfall, även den skadelidandes eller den avlidnes närstående; de närståendes rätt att begära ersättning är alltså inte begränsad till enbart dödsfall. Beloppet bestäms av domaren med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet; de särskilda gränser som gäller för beräkningen av personskada och ersättning för förlorat underhåll tillämpas inte på ideellt skadestånd.
Jag har avstått från arvet efter min avlidna anhöriga – kan jag begära skadestånd?
Ja. Detta anspråk grundas inte på arvsrätten, utan det avgörande är om den avlidne faktiskt försörjde dig. Att avstå från arvet undanröjer inte anspråket, och att enbart vara arvinge ger inte i sig rätt till detta skadestånd.
Är medling obligatorisk vid skadestånd till följd av en arbetsolycka?
Nej. Lagen föreskriver uttryckligen att bestämmelsen om medling som rättegångsvillkor inte ska tillämpas på ekonomiskt och ideellt skadestånd till följd av arbetsolycka eller yrkessjukdom samt därmed sammanhängande fastställelse-, invändnings- och regresstalan. Detta hindrar inte parterna från att frivilligt vända sig till medling; det innebär endast att medling inte är ett rättegångsvillkor.
Inom vilken tid måste jag väcka talan?
Tiden varierar beroende på grunden och i vissa fall löper två tider parallellt: en kortare tid knuten till kännedomen och en yttersta tid knuten till händelsen. Den jämförande tabellen finns i avsnittet om preskription ovan. Om skadeståndet har uppkommit genom en straffbar handling för vilken strafflagstiftningen föreskriver en längre preskriptionstid tillämpas den längre tiden. Vid administrativt ansvar är strukturen annorlunda: där gäller inte en löpande preskriptionstid, utan ett tvåstegsförfarande som består av först en ansökan hos myndigheten och därefter väckande av talan.
Måste man avvakta med att väcka skadeståndstalan om det finns ett straffrättsligt mål?
Konstateranden i straffrättsakten kan läggas fram som bevisning i tvistemålet. Lagen föreskriver att domstolen i tvistemålet inte är bunden av den frikännande domen eller av straffdomstolens avgöranden avseende bedömningen av vållande och fastställandet av skadan. Lagen har inte gjort det obligatoriskt att invänta utgången i det straffrättsliga målet; domstolen kan däremot anse straffrättsakten utgöra en prejudiciell fråga. Vad gäller straffpreskriptionens förlängande verkan har straffrättsaktens beskaffenhet dessutom särskild betydelse.
Har SGK beviljat dig en socialförsäkringsförmån, kan du även begära skadestånd?
Den del som institutionen ersätter och den del som institutionen inte ersätter skiljs åt, och skadeståndstalan väcks avseende den skada som inte ersätts av institutionen. Här finns ett vanligt antagande som bör korrigeras: inte varje utbetalning från institutionen ska avräknas från skadeståndet. Lagen föreskriver att socialförsäkringsutbetalningar som inte helt eller delvis kan återkrävas och utbetalningar som inte har till syfte att fullgöra en förpliktelse inte får beaktas vid fastställandet av skadan och inte får avräknas från skadeståndet. Institutionens regressrätt mot arbetsgivaren eller tredje man är en separat fråga och är beroende av sina egna förutsättningar.
Informationen på denna sida är endast avsedd som allmän information och utgör inte ett juridiskt utlåtande eller juridisk rådgivning. Eftersom förhållandena i varje enskilt fall är olika måste den juridiska bedömningen göras utifrån det specifika ärendet.
Informationen på sidan publiceras inom ramen för Türkiye Barolar Birliği Reklam Yasağı Yönetmeliği i syfte att informera om de områden där byrån är verksam, utan att innebära någon specialisering; den syftar inte till att skaffa uppdrag.
Att visa denna sida eller att ta kontakt via länkarna och kontaktuppgifterna på sidan innebär inte att ett advokat-klientförhållande har uppstått mellan advokaten och den sökande och innebär inte att uppdraget har accepterats.
Informationen och tidsfristerna på sidan har utarbetats enligt den lagstiftning som gäller den 4 september 2026. Eftersom lagstiftningen kan ändras ska tidsfrister alltid beräknas enligt den aktuella lagtexten.
Vilken rättslig väg som ska följas i skadeståndstvister kan variera beroende på typen av skada, hur händelsen inträffade, graden av vållande, den tillgängliga bevisningen och den rättsliga grunden för yrkandet. Därför är det viktigt att skadan och ansvaret fastställs korrekt, att tidsfrister för ansökningar och talan bevakas samt att de skadeposter som kan göras gällande bedöms utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
Merve Kartal
Advokat